Pappas berättelse om min dag

Pappas berättelse om min dag

Dagen då Meja kom

Klockan 18:01 den 10 september 2009 föddes Meja Karin Linnéa Engström på Universitetssjukhuset i Örebro, men vi ska väl börja i rätt ordning…
Tiden innan
Det hela startade 2003 då Morgan och Lena började på samma it-utbildning, de fattade tycke för varandra och flyttade rätt så snart ihop, 2007 flyttade de till ett eget hus i Kumla. Sommaren 2008 bestämde de sig för att försöka skaffa barn, men då Lena har epilepsi så innebar detta en del planering. Lena kontaktade sin ep-läkare och de kom överens om att börja trappa ner på Lenas medicin, i december 2008 hade Lena trappat ner tillräckligt, och vi fick klartecken för att försöka bli med barn.

Vi var gravida

Vi hade turen på vår sida och redan under julhelgen så var Lena sen med mensen. Den 4 Januari gjorde vi ett graviditetstest, och det visade positivt, vi var med barn. Redan samma dag så fimpade Lena sin sista cigg, och har inte rökt en enda sedan dess.
Torsdagen den 22 januari träffade vi vår barnmorska för första gången, hon hette Rigmor Hermansson. Vi räknade då fram att Lenas sista mens var den 26 november, vecka 0. Så när vi gjorde grav-testet var vi redan i vecka 5.
I vecka 8 så mådde Lena så pass dåligt att hon blev heltidssjukskriven på grund av graviditeten.
Den 28 januari var vi på besök nummer två hos barnmorskan och Lena skrevs nu in i journalen.
Den 3:e Februari var vi till Freja-barnmorska för information om hur ett test av kromosomfel, ett s.k. KUB-test, går till.
Den 16 februari gjordes ett blod och ämnesomsättningsprov på Lena inför KUB-testet.
Den 23:e Februari var det dags för KUB-testet. Denna dag “såg” vi Meja för första gången, via ultraljud. Hon var livlig och rörde på sig mycket, vi såg även hennes hjärta slå.
Barnmorskan tyckte att allt såg bra ut. Genom att mäta storleken på fostrets huvud, längden på nackvecket och blodprov från Lena samt Lenas ålder o vikt, kunde de räkna fram risken för kromosomfel hos fostret, det visade sig att det fanns en risk på 1 på 7852 för fel. Detta var ett väldigt bra resultat och vi kunde andas ut.
I vecka 14 i graviditeten mådde Lena bättre och började jobba heltid igen, detta höll dock bara i en knapp dag, och dagen efter så gick Lena ner till deltid, med några dagar helt sjukskriven i mellan åt.

Den 31 Mars var Lena till doktor Anders Nilsson på Neurologen. En årlig träff angående epilepsi och dessutom prat om graviditetens förlopp och hur den påverkas av epilepsin.
Den 6 april var vi på det “riktiga” ultraljudet och allt såg bra ut, de kunde med ganska stor säkerhet se att det skulle bli en tjej, som såg helt frisk ut. Hon beräknades då till den 3:e september. Lena försökte hålla sig lugn, men på vägen till bilen kunde hon inte hålla sig längre. Hon var överlycklig över att vi skulle få en tjej, för det hade hon alltid önskat sig, även om hon lovade att hon skulle bli jätteglad ifall det blev en pojke.

Den 5 Juni kl 23:05 hade Lena ett anfall. Detta skrev jag då om anfallet:
“Lena hade tagit medicin som vanligt, anfallet började när Lena låg på sidan var på hon ställde sig upp på armbågarna för att sedan ramla runt på rygg med sedvanliga kramper. Mot slutet hade Lena som vanligt en liten paus för att sedan fortsätta med kramperna, dock var det denna gång flera korta pauser och kramper varvat, ungefär som att det var svårt att ta sig tillbaka till verkligheten. Lena tuggade väldigt hårt i tungan då det var mycket blod i saliven, mer än vanligt. Efter anfallet sov Lena tungt som vanligt, och vaknade inte många gånger under natten. Dagen efter kände Lena inte några bieffekter från anfallet förutom att tungan var svullen. Lena går nu upp till “normala” medicineringen, dvs 2st absenor på kvällen och 1st på morgonen.”
Den 28 Juli gick vi på vår första föräldragruppsmöte vi var 5 par, som senare skulle bli färre och färre, på sista mötet var vi bara två par.
Den 10 Augusti träffade vi en läkare på Specialistmödravården igen för sista genomgång om vad som har hänt under tiden sedan sist, allt verkade normalt och vi skulle behandlas som vilket vanligt födande par som helst.

Den 15 Augusti gick vi på det som skulle vara vår första utbildningsdag av tre av Psykoprofylaxkurs, tyvärr var det för få deltagare så kursen blev inställd, vi fick i och för sig en snabb genomgång av kursen och lite andnings guidning.

Den 2:a september (ultraljudet och det tidigare beräknade dagen skiljde på en dag) dagen då Meja enligt beräkning skulle komma ut, likväl så gick både den 2:a och den 3:e lugnt förbi, och Meja hade inga planer på att komma ut. Vi hade ett möte med vår barnmorska och fick tid för eventuell igångsättning på tisdagen den 15 september, den tidsbeställningen skulle dock inte behöva användas.

Dagen med stort D

Det började med att Lena väcker mig runt halv fem på torsdagsmorgonen, genom att säga “Jag tror vattnet just gick”. Lena försökte ringa in till förlossningen vilket inte gick så bra då vi hade skrivit ner fel telefonnummer, efter lite surfande så får vi tag på det rätta numret. De på förlossningen frågade då om vattnet var klart, vilket det var, och vi fick en tid till specialistmödravården kl 10. Lena går sedan på toaletten och mer vatten kommer ut, denna gång är det dock mer rosafärgat, pga blod. Lena ringer då igen till förlossningen, som då säger att vi är välkomna till dem så snart vi kan. Vi äter lite frukost och packar i ordning det sista till den välkända “väskan”. Jag ställde mig sedan och började diska all disk till Lenas förtret, hon vill gärna komma iväg. När all disk var borta så satte vi oss i bilen och åkte mot Universitetssjukhuset i Örebro. Under resan så började Lena får en del värkar. Klockan 06:00 är vi framme på parkeringen och börjar vår sista promenad som bara Morgan och Lena.

Eftersom sjukhuset inte har “öppnat” än så får vi ringa på en klocka vid en dörr vid sidan om, där vi blir insläppta. Vi tar hissen upp till våning 4 och ringer på en ny dörr där en barnmorska kommer och öppnar. Lena får väga sig en sista gång, dock med alla kläder på. Lena står en bra stund på vågen, antagligen slogs hon med siffrorna den visade, strax under 100 kg, för hon kommenterade att den måste gå fel. Vi blev insläppta på rum nummer 9, där Lena kommer tillbringa nära de kommande 18 timmarna.
Med sina vanliga kläder på får Lena lägga sig på sängen och de kopplar på sensorer för att mäta värkarna och barnets hjärtslag. Allt verkar bra, både hjärtslagen och värkarna, dock har det inte riktigt satt igång än och dom frågar hur vi vill göra om vi vill ligga kvar eller om vi vill åka iväg och göra lite annat en stund. När Lena ska byta byxor, då de hon hade blivit blöta av läckande fostervatten, så upptäcker barnmorskan att vattnet blivit grönfärgat, vilket är ett tecken på att barnet har varit stressat och då bajsat i vattnet. Då vart frågan till oss automatiskt besvarad och vi fick inte längre lämna avdelningen. Lena fick byta om till en klassisk sjukhus-skjorta och en sensor kopplades i på barnets huvud, detta gör genom att man för upp en sensor i slidan och mot skalpen på barnet så skruvas en lite nål fast som sedan mäter barnets hjärtslag.

Strax skulle klockan bli sju och det var dags för dagpersonalen att gå på sitt skift, vi fick nu en ny barnmorska. Runt halv åtta får jag en visning av förlossningen, var det finns mat och rispåsar att tillgå, får även en nypa luft då vi måste köpa ett parkeringskort så man kan stå längre och billigare på parkeringen. Det visade sig även att vi hade parkerat på personalparkeringen så flytt av bilen blev nödvändig för att slippa eventuella böter. Annars händer inte så mycket på några timmar, värkarna kommer och går, de är dock inte så jätte starka, något som Lena kanske inte håller med om, med de är däremot väldigt långa, upp till 90 sekunder ibland och det kommer med cirka sex minuters mellanrum. Det görs en vaginal undersökning för att se hur öppen Lena är, nästan 3 cm. Lena får dropp för att öka på värkarna, något som inte gillas av Lena då hon inte får någon smärtlindring mot de nu kraftigare och allt tätare värkarna, det har i alla fall blivit kortare nu.

Vi gör ett försök med att spela spansk skitgubbe, Lena vinner. Vi hinner bara en gång för sen så kommer barnmorskan in, och Lena ska få prova på lite alternativ smärtlindring, akupunktur. Sex nålar sticks in vid midjan frampå magen, När hon har haft dem en stund så tycker Lena inte de hjälper något. Värkarna gör fortfarande ont. Då hon får reda på att meningen med akupunkturen inte är att lindra värkarna utan att göra så att man kan koppla av mellan värkarna (vilket faktiskt verkade fungera även om inte Lena vill märka av det) blir hon smått irriterad.
Klockan 14:00 är det dags för skiftbyte igen och nu får vi träffa vår barnmorska som även ska förlösa Meja, Monica Johansson. Lena får en lite guidning att andas bättre, vilket hjälpte mycket. Lena fick nu även börja med lustgas, som tar bort topparna på värkarna om man hinner börja andas det i tid när värken sätter igång.
Värkarna kommer nu tätare och tätare och en ny vaginal undersökning görs, Lena har inte öppnas sig något mer men hon är nu helt utplånad. Epidural, ryggbedövning sätts in, men då Lena har kraftiga och väldigt täta värkar så blir det lite krångligt då hon måste sitta helt stilla och inte får andas någon lustgas. Men det hela går bra, och nu står Lena inför ett nytt problem, smärta från värkarna är nu mindre och hon kan nu koppla av mer, men nu märker hon av krystningarna istället, men efter som hon inte är tillräcklig öppen så får hon inte krysta. Vilket lustgasen nu hjälper henne med att stå emot, dock så kommer det ibland igenom och en krystning kommer ut, varpå barnmorska eller Morgan på pekar för Lena “Inte krysta nu Lena!” Vilket inte är så uppskattat av Lena då hon vet om detta redan.

Med epidural och lustgas, och att Lena inte är så öppen bestämmer det sig för att dra ner på droppen mera så barnet och Lena ska kunna vila. Detta går som planerat och vi lugnar ner oss och Lena somnar mellan sammandragningarna och vaknar till och andas lustgas, för att sen somna igen. Även jag sätter mig till rätta och vilar lite, med fostrets hjärtslag i högtalaren så surfar jag runt lite på nätet, efter en stund så hör jag hur slagen går ner mer och mer, och jag ställer mig vid Lena på sängen och kollar på hjärtmonitorn, barnets puls har gått ner från runt 140 slag i minuten till nu runt 80 slag, samtidigt som jag tänkte trycka på larmknappen så kommer barnmorskan in och jag frågar henne om detta är normalt, var på hon svarar nej, och några sekunder senare är det fem barnmorskor inne i rummet och en springer iväg efter doktor. Någon minut senare är det tre doktorer inne i rummet, och de kollar på hjärtgrafen, står sedan och diskuterar med varandra. Barnets hjärtfrekvens har nu börjat gå upp, och Lena som har legat på sidan sedan epiduralen får nu lägga sig på rygg igen, då detta kan ha gjort att barnets slag gick ner. Det bättrar sig och barnets puls håller sig återigen runt 140 slag i minuten. De gör en ny vaginalundersökning och Lena är nu öppen 8 cm. Vilket man hör på de andra barnmorskorna, har gått väldigt fort sedan den sista undersökningen. Det värkförstärkande droppet sänktes då ytterligare för att ge barn och mamma tid att vila innan förlossningen. Vi varvar ner oss igen och jag har nu väldigt svårt att koncentrera mig bredvid Lena, den enda jag lyssnar på är barnets puls, som jag tycker går ner massor trots att det egentligen bara handlar om +/- 10 slag minuten.
Blir tillsagd av barnmorskan att gå och äta medan det går, för snart är det dags.

Strax innan 18 görs en ny vaginalundersökning och det visar sig att Lena nu är öppen 10 cm. Lena får en ny sammandragning och försöker hålla den undan varpå barnmorskan säger: “Nej nej Lena, nu kan du krysta på”. Hon går igenom med Lena hur hon ska göra, försöka få tre krystningar på en sammandragning och inte skrika ut det, utan samla kraften till att trycka på. Nu går det fort och barnmorskan ber mig att gå och trycka på den gröna-knappen, för att tala om att det inte är någon barnmorska på rummet, och sen trycka på den röda för att få in hjälp. När en till barnmorska kommer in så går barnets puls ner igen och Monica säger till Lena att nu är barnet trött och måste ut, så nästa krystning så ska det ut, Och Lena är jätteduktig och Meja kommer ut klocka 18:01 med fullfart efter bara 10 minuters krystningsfas.

Efter att Meja kommit ut så lägger barnmorskan upp henne på Lenas bröst och vi får ta på henne sin första mössa. Där får hon sedan ligga ett tag och försöka lära sig att hitta bröstet a.k.a maten. Så ligger vi ett tag medan vi väntar på att en läkare ska komma in och sy igen några blödningar i Lenas underliv, som barnmorskan inte klarar av, då det är ett större blodkärl som har brustit och blöder väldigt. När läkaren väl kommer så får jag ta och sitta med Meja i famnen eftersom Lena ska fritt kunna andas lustgas utan att vara rädd för att “tappa” Meja. När läkaren har sytt igen blodkärlet så tar barnmorskan över och syr resten, men blödningarna vill inte sluta helt trots upprepade stygn så till slut så fick hon lämna det så och sluta av sig själv. Efter det så vägde och mätte hon Meja, 49 cm lång och 3505 gram, en helt normal lite flicka. Nu var Monicas skift slut och nattpersonalen skulle gå på sitt.
Sent om sidens så fick vi vår lilla födelsedagsbricka med äppeldryck och landgång.
Grattis på födelsedagen Meja önskar
Pappa & Mamma
Vill även skänka ett stort tack till all underbar personal på förlossningen!
2009-10-24

Share